64

27. Vindrufvorna.

(Med plansch.)

Elise och Laura gingo en gång till ett i närheten af deras hem beläget vinberg. Der vandrade de förbi en trädgård, som omgafs af en mycket låg mur och der vinstockarna stodo så tätt vid vägen, att man kunde nå de mogna drufvorna med händerna.

Elise hade god lust att plocka några och låta dem sig väl smaka.

»Nej, låt bli det», sade Laura, »eller du skall få se att vi råka illa ut, om någon får se oss, ty det är synd att tillegna sig hvad o som är andras egendom.»

»Ah, hvem skall väl se oss här?» sva­rade Elise. »Jag ser ingen, och det fins ju en sådan massa vindrufvor här, att in­gen märker, om vi taga några stycken.»

Laura påstod emellertid att det var orätt att taga vore det också blott en enda drufva utan lof, och hon gick derför vidare.

Men Elise bröt af en stor, vacker klase och skyndade efter henne dermed. Under vägen åt hon och ville att Laura skulle äta med. Denna ville i början icke, men