117
51. Fiolspelet
Ehuru Johan noga aktade sig för att skryta inför andra gossar, ty missödet med hans fjäderprydda hatt kunde han icke glömma på länge, lyckades han dock icke genast lägga bort sin egenkärlek och måste derför ännu lida åtskillig smälek.
Redan sedan två år tillbaka hade Johan tagit lektioner i fiolspelning.
Visserligen kunde han spela flere valser och galopper ur hufvudet, men längre kom han likväl icke, ty dertill gjorde han sig för liten möda.
Johan spelade ofta för sina kamrater och skördade naturligtvis alltid det stöi’sta bifall. Detta gjorde honom högmodig, så att han inbillade sig vara en stor konstnär.
Han bad ofta sin far att han skulle få spela, då det var främmande hemma. Men fadern skrattade och sade:
»Dermed kan det vara tids nog, då du blifvit, flitigare och hunnit något längre.»
Men Johan trodde icke hvad fadern sade, utan tänkte för sig sjelf:
»Hvad förstår pappa sig på fiolspel! Han vill bara reta mig.»
En dag hade hans far bjudit mycket