116

större oeli starkare än han, på honom och kastade honom till marken.

Johans hatt och kläder blefvo nu all­deles nedsmutsade, och med snopen upp­syn lomade han af hem.

»Men hvad i alla dar har liändt dig?» sporde modern, då Johan inträdde alldeles nedsmutsad och med plymen afbruten.

Johan kunde i början icke få fram ett ord, ty han var snarare färdig att gråta än att tala, men slutligen berättade han hvad som hade händt.

»Till hela den här historien är du sjelf skulden», sade modern. »Om inte din få­fänga drifvit dig ut på gatan, så skulle nu dina kläder och din hatt vara rena och nya. Men du ville bli beundrad och flög derför på en gosse, som inte förstod sig på att, såsom du gerna velat, smickra din fåfänga. Nöj dig för framtiden med att man berömmer och beundrar dig, utan att du sjelf pockar der på.»

Johan lofvade att följa moderns råd och fann sedermera att detta var det bästa.