198

Kristian och hans bror Eberhard dit med sina kälkar. De voro de mest snälla och fromsinta gossar och derför omtyckta af sina kamrater.

Sedan de två bröderna åkt några gånger utför berget, varseblefvo de en gubbe, som med långsamma steg och flämtande af an- strängning drog en stor kälke med en hög vedtrafve på till staden. Han stannade i det samma, ty han var alldeles uttröttad, och sade suckande:

»Nu orkar jag inte längre!»

Kristian, hvilken hade hört gubbens ord, gick fram till honom och frågade medlidsamt:

»Hur är det med er, min gubbe? Ni är visst mycket trött?»

»Ja, det är jag, min snälla gosse», sva­rade den gamle mannen. »För en sextio- åring, som jag, är det ingen lätt sak att draga en så tung börda genom skogen. Men nu orkar jag inte längre — jag är för svag, och ändå måste jag ha in den här veden till torget, så att jag får sälja den och skaffa mig pengar att köpa mat för.»

Knappt hade den gamle mannen sagt detta förr än Kristian yttrade till sin bror, som stod bredvid honom.