200

87. Ekorren.

Otto hade af sin farbror fått en liten ekorrunge till skänks. Den var mycket tam, hoppade upp på hans axlar, åt ur hans hand och följde efter honom såsom en liten hund hvarthelst han gick. Otto hade gjort ett litet trähus åt ekorren och lagt in bomull deri, så att den icke skulle frysa, och ibland fick den ligga i sängen bredvid honom.

En dag satt Otto vid bordet och såg i sin vackra bilderbok, hvilken han också hade fått af sin farbror och som han tyckte mycket om. Sedan han bläddrat en god stund deri, gick han efter en annan bok; men knappt hade han lemnat bordet förr än ekorren hoppade upp på stolen och från stolen upp på bordet, hvarefter den började tugga sönder bilderboken.

Genast Otto kom tillbaka in i rummet rusade han fram till bordet och slog med boken, som han höll i handen, till ekorren, i det han utbrast:

»Ned med dig, ditt otäcka, obeskedliga