211

det lilla djuret ömt och förtroligt smög sig intill henne.

Anna hade verkligen mycken glädje af sitt lilla lam. Hon ledde det vid silkes­snodden med sig ute på gatan och i träd­gården, plockade de saftigaste växter åt det och gaf det att dricka det klaraste vatten. Ej ett enda Ögonblick skildes hon från sin älskling.

Om aftonen tog hon in lammet med sig i sin kammare, gjorde en bädd åt det vid sin säng och fastband det innan hon gick till hvila med silkessnodden vid sängfoten, så att det icke skulle kunna springa bort från henne under natten.

Så fortgick det i flere veckor. Anna månade om sitt lilla lam på allt sätt, och följden deraf blef att det lilla djuret blef allt större och starkare, men också — okyn- nigare.

En gång, då Anna ville leda ut det i trädgården, visade det sig motsträfvigt, slet sig löst från henne och skuttade belåtet om­kring i trädgården. Efter mycket besvär lyckades Anna slutligen fånga det, men med förskräckelse såg hon nu att lammet hade trampat ned hennes vackraste blom­mor. En annan gång osnyggade det i

t-