dammens andra strand. En stund bortåt tyckte lian att detta var mycket roligt. Derefter försökte han med klacken, om isen höll, ocli då han tyckte att den var tillräckligt stark, begaf han sig ut och hade redan hunnit några steg, då fadern hördes ropa från fönstret:
»Leopold, Leopold, kom genast upp!»
Leopold vände sig om, men i stället för att genast lyda sin far, frågade han:
»Hvarför då, pappa?»
Knappt hade Leopold sagt detta förr än isen brast under hans fötter och han sjönk i djupet. Fadern skyndade till hans hjelp, fick honom med stor svårighet i land och bar honom hem.
Leopold hade förlorat medvetandet och det dröjde om en god stund innan han återfick det.
Han föll i en häftig feber och måste ligga en lång tid till sängs. Sedermera hörde man honom icke mera fråga: »hvarför då?», utan han lydde alltid genast sina föräldrar och fann sig mycket väl deraf.
J-
223